Min konstiga verklighet

Pinsamma minnen

Sån är jag. Tyvärr.

Här är några berättelser om saker som är typiska för mitt sätt att handskas med omvärlden. En del är överflyttade från min gamla hemsida och en del är verkligt pinsamma. Jag hoppas att ingen läser det här. Jag kommer att lägga ut en då och då. Kanske ni är likadana. Vem vet?


Kolla på fler i länkregistret!

Hundpromenad utan hund.


Man säger att det är bra att ha hund, för då får man så mycket motion. Med motion menas att man får göra många raska promenader i naturen och det är den enda motionsform jag ägnar mig åt numera. Tyvärr har inte mina hundar haft samma uppfattning. De brukar tycka att en lyckad promenad går mycket långsamt och med tvärstopp var tredje meter för att kissa eller nosa. Just som man fått upp farten kommer det ett häftigt ryck i kopplet och det blir tvärstopp. Om det är halt ute, kan man ramla och bryta benet men det har aldrig bekymrat mina hundar. Min borderterrier Pluto tyckte det var roligt att gå ut, men han vägrade att gå hem. Ingenting hjälpte, varken vänliga eller arga ord eller ryck i kopplet eller hotelser. Så det brukade sluta med att jag bara gick fort utan att se mig om med Pluto stretande bakom mig i kopplet. Ja, jag vet – man ska inte göra så där, men ibland blir man desperat.

Men en gång hade tydligen Pluto tröttnat på släpandet och sprang villigt efter mig ända hem. Jag var förvånad och stolt och berömde honom hela tiden. ”Duktig hund”, sa jag massor av gånger, ”Nu är du mattes fina snälla hund.” När vi kom fram till porten hemma och jag skulle släppa in Pluto, märkte jag till min fasa att han var borta. Jag hade gått och hållit i ett koppel utan hund hela hemvägen! Dessutom hade jag pratat med kopplet. Sen kom den pinsamma insikten att folk både sett och hört mig där kopplet och jag promenerade. En granne som sett oss genom fönstret skrattade elakt. Sen kom oron för Pluto. Hade han sprungit bort? Var han i skogen eller ute på vägarna? Vad kunde hända? Jag sprang tillbaka med hjärtat i halsgropen och den dan fick jag verkligen min motion. När jag kom in på skogsvägen var det första jag fick se Pluto, som förvånat stod och väntade och inte hade rört sig ur fläcken. Jag har en känsla av att det var jag som blev gladast. Nu är jag noga med att alltid ha ögonkontakt när jag pratar med mina hundar. Dom är ju människor dom också.



Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Krister | Svar 02.09.2012 17.04

Så är det med den verkliga glädjen. Grundad på att man vet sig ingå i en gemenskap som inte är tillfällig, som består när våra tillfälliga gemenskaper brister.

Lena en 50-talare utan fenor | Svar 03.08.2012 09.47

Då är man här och gluttar igen :)

K | Svar 02.08.2012 15.32

Just det!

K | Svar 22.06.2012 13.34

Den var bra, speciellt det om predikanterna med sina falsak förhoppningar!

Krister | Svar 17.03.2012 21.21

Sjaletten verkar ju ha varit fin (lila), men annars var det inte så kul!

Marie-Louise | Svar 02.03.2012 12.37

Jag prövar att skriva en kommentar för jag har hört att en del har haft problem med det. I så fall ska jag kontakta kundtjänst.

Kaffepanna | Svar 11.02.2012 17.28

Pfft, haha. Fler borde ta del av denna historia. Nyckelord: typiskt. Typiskt, just då, den enda gången. Men det slutade ju ju lyckligt. :)

Krille | Svar 25.11.2011 23.07

Inte visste jag, din egen älskade och högt värderade SON, att du varit med om sådana äventyr.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

27.07 | 16:42

Du skriver så himla bra, tycker verkligen om dina dikter, kram

...
13.11 | 15:53

Wow det hade jag inte sett innan, måste ha varit intressant att träffa henne

...
04.05 | 11:31

Åh vilken fin bild, på Klara som äter glasd i fin tallrik....det är sommar det

...
05.04 | 00:55

Vet inte om du fått mitt svar. Maila gärna på missen.bohman@gmail.com.

...
Du gillar den här sidan