Aktuell berättelse

Mer om Persika Persson


Persika bet ihop och väntade på att bli vuxen. Hon visste inte vad hon skulle komma att arbeta med, för mamma hade sagt att hon inte dög till något. Helst skulle hon vilja ha en egen liten familj med ett par små barn. De skulle bo i en liten lägenhet och hon skulle alltid vara snäll mot sina barn. Men mamma sa ofta att Persika aldrig skulle få några barn för hon var så ful att ingen karl skulle vilja titta åt henne. Då tänkte Persika: -Det måste finnas någon man som är tillräckligt ful och oduglig för att kunna stå ut med mig.

Persika var nu sjutton år. Hon hade aldrig fått gå ut och träffa andra ungdomar. Om någon sa något till henne blev hon förvirrad och visste inte vad hon skulle säga. Så hon teg och tittade ner i marken.

En kväll hände något konstigt. Persika var ute och promenerade och tittade in genom alla upplysta fönster i husen på hennes gata. Därinne bodde det människor som var lyckliga. Ibland satt de vid matbordet och pratade och skrattade med varann. Persika undrade hur det skulle kännas att kunna skratta med sin familj. Pappa sa nästan aldrig nånting nu. Han satt mest i fåtöljen och suckade och såg ledsen ut. När Persika blev myndig skulle hon resa bort vart som helst och aldrig komma tillbaka. Då hände det konstiga. En ung man i militärkläder kom emot henne. Persika tittade åt sidan, men mannen stannade och sa: -Hej, vad du ser ledsen ut.

Mamma hade sagt att alla karlar var fula gubbar, så Persika vågade inte svara.

-Du var en söt flicka, sa mannen, snygga ben har du också.

-Nää, sa Persika, men det kändes konstigt inuti. Någon tyckte att hon var fin. Persika var alldeles röd i ansiktet.

-Jag heter Gurra, sa mannen, kan vi inte gå ut nångång?

-Jag vet inte, sa Persika, som aldrig vågade säga emot.

-Vi träffas i morgon kväll vid busstation och så åker vi till Stockholm och så kan du hälsa på mig, för jag hyr ett rum där, sa Gurra.

Persika höll på att svimma. Hon var alldeles yr i huvudet. Hon visste inte att det var glädje.

-Jag väntar på dig där, sa Gurra.

-Jag måste gå nu, sa Persika. Hon visste att hon varit ute för länge och att mamma skulle vara vansinnig, när hon kom hem. Då bestämde hon sig för att resa bort med Gurra.

Hon skyndade sig hem så fort hon kunde. Mamma stod i hallen och väntade. Hon slog till Persika och skrek: -Var har du varit så länge din slyna! Du är fördärvad inifrån och ända ut. Vad har jag gjort för att få ett sånt barn. Gå och lägg dig och sen blir det inga promenader mer.

Persika låg i sängen och grät. Men nu visste hon – hon skulle aldrig bo här mer.

Nästa kväll väntade hon tills mamma var på toa och smög ut i hallen för att klä på sig. Men, vad nu, alla hennes ytterkläder var borta. Skorna också och mössan och vantarna. Mamma hade gömt dem! Det kunde inte vara sant. Och det var över tjugo grader kallt ute. Och nu stack mamma ut huvet från toan och hånskrattade försmädligt.

Persika kände en obeskrivlig vrede mot mamma. Hon hatade henne. Och hon tänkte inte ge upp. När mamma stod i köket och slamrade smög sig Persika tyst ut och gick upp på vinden. Hon letade i alla gamla kartonger och hittade en urvuxen kappa som bara räckte till knäna och en virkad mössa med en stor tofs på sidan som hon haft när hon var mindre. Så kom det sig att Persika en stund senare smög i bara strumplästen nerför trapporna och ut på gatan iförd den märkliga klädseln. Hon tog på sig de tunna inneskorna. Kappan var brun- och gulrutig och under den hängde hennes gråa kjol och de stickiga yllestrumpbyxorna. Det var jättekallt om händer och fötter. Folk på gatan vände sig om efter henne och glodde men hon brydde sig inte. Hon skulle aldrig komma hit mer.

Vid busstationen stod Gurra och väntade.

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Krister | Svar 10.02.2012 15.00

Jag var med på Åland den där gången!

Missen 10.02.2012 15.40

ja det var du. Visst är det väl nästan sant.

Krister | Svar 25.11.2011 23.11

Den handlar alltså om MIG och Norrtälje hamn år 1971.

Missen 26.11.2011 11.11

Dvs. det som står om sonen och mamman och deras förhållande är nog sant men allt om mamman är påhittat. Vi hade en helt annan familjesituation.

Krister | Svar 25.11.2011 23.09

Här en sann berättelse om hennes egen SON!

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

27.07 | 16:42

Du skriver så himla bra, tycker verkligen om dina dikter, kram

...
13.11 | 15:53

Wow det hade jag inte sett innan, måste ha varit intressant att träffa henne

...
04.05 | 11:31

Åh vilken fin bild, på Klara som äter glasd i fin tallrik....det är sommar det

...
05.04 | 00:55

Vet inte om du fått mitt svar. Maila gärna på missen.bohman@gmail.com.

...
Du gillar den här sidan