Tankar och sånt

 

 När jag bodde i Jämtland jobbade jag som studieinstruktör för ett studieförbund för Jämtland/Härjedalen. Så jag vet mycket väl att hur viktigt det är med FOLKBILDNING. Meningen med studieförbund är att man ska kunna lära sig något inom vilket område som helst, t.ex. musik, språk, hantverk, litteratur osv. En del har en annan uppfattning, vilket jag fick erfara när jag flyttade tillbaka till Bollnäs. Det annonserades om en cirkel om Auschwitz och judeutrotningen och efteråt skulle alla få göra en resa dit. För mig är det viktigt att med egna ögon se platser, där något historiskt, och i det här fallet, fasansfullt, utspelat sig. Jag ville stå där och försöka förstå ondskans väsen och vad varje enskild människa upplevat. Det är naturligtvis omöjligt, men för mig ingick det i ett led av min egen folkbildning. Bilder, filmer och intervjuer var inte nog. Så vi samlades ett tiotal personer runt ett bord med en ledare och som vanligt gick första mötet åt till att presentera sig och berätta om sig själv och sen blev det fikapaus och sen sa ledaren att nästa gång skulle vi börja på allvar. Ingen sa något om resan och jag tänkte att den kommer väl på tapeten nästa gång. Men icke sa Nicke. Vi satt och småpratade en stund och sen delade ledaren ut tidningsurklipp som handlade om förintelsen. Hon sa att det tog för lång tid att gå igenom allt på lektionen, så vi skulle läsa var sitt avsnitt till nästa gång och berätta det för de andra. Sen var det fikapaus och lite prat och så gick vi hem. Jag läste mitt avsnitt mycket noga och hade lite frågor och funderingar som jag tänkte ta upp när det blev min tur. Sen satt vi alla där med våra urklipp framför oss. Alla sa att de tyckte det var hemskt med förintelsen och ledaren tyckte det också, men det blev aldrig av att börja med urklippen. Jag tror att vi fick se några bilder också som skickades runt. Efter fikapausen var det, till min glädje, någon som frågade när resan skulle bli och hur mycket den kostade. Ledaren visste inte det än men hon skulle återkomma till det senare. Så där höll vi på och ingenting hände. När det bara var ett par gånger kvar var det några som frågade om resan och ledaren sa: Är det någon som är intresserad då? Jag sa att jag var det och att jag trodde det var meningen med kursen och någon annan hade trott det också. De flesta hade inte alls tänkt att resa nånstans. Sista gången sa hon att det gick ju inte att ordna en resa för bara några stycken, men det viktigaste med studiecirklar var ju att man fick sitta och prata och ha det trevligt. Sen sa hon att om någon insisterade skulle hon försöka ordna så att denna fick följa med en skolklass som skulle resa till Auschwitz. Det lät föga lockande i mina öron så jag avstod gärna. Men för all del, det kanske var folkbildning det också, även om jag kunde både prata och fika redan före kursen.

 

 

På hälsocentralen i Bollnäs är det förbjudet att träffa sin husläkare. När man väl har listat sig och varit där en gång är det i stort sett totalstopp. Så var det inte förr. Då var läkarna noga med att följa upp patienternas sjukdomar och medicinering och regelbundna prov togs. Nu är det minst fyra år sedan jag fick komma dit, trots att jag varit mycket sjuk och jag sedan länge förstått att jag är felmedicinerad. De har dresserade vakthundar som tar emot samtalen och jag antar att de får bonus varje månad efter hur många sjuka de avvisat. Det gäller att balansera på gränsen, för om patienten dör, får de ju inte längre betalt för den, vilket är huvudsyftet med husläkare. Jag har nu tagit saken i egna händer och anlitar dr. Google för mina sjukdomar. Jag har på eget bevåg ökat min medicindos, vilket ledde till att jag kände mig nästan helt frisk på några dagar, efter att tidigare ha sovit djupt dygnet runt och knappast kunnat gå. Jag kan nu både dammsuga och promenera. På Hudiks sjukhus har ett par snälla och skickliga läkare reagerat när jag kom dit akut med mycket dåligt blodvärde och jag ska nu genomgå en smärre operation och sövas. De har skrivit två gånger till min husläkare och bett honom kalla mig för de måste ha en del provsvar innan sövningen men han har inte hört av sig. De ville att jag skulle ringa själv en gång till fast jag beslutat att aldrig prata med dem mer men jag gjorde det. Vakthunden sa att hon pratat med min läkare om breven och att han inte förstod vad jag skulle där att göra! Sen har jag inte hört nånting. Det ska bli en ny hälsocentral här till våren och jag kommer att stå först i kön. Till dess sak jag pröva med Gävle, där jag hört att det är bra, även om det tar tid att komma dit. 

Om man gjorde som människor vill, skulle man aldrig stanna när man kör husvagn. Det betraktas nämligen som att man campar. Bilar av alla slag kan stanna utanför korvkiosken eller snabbköpet eller en informationstavla utan att någon tycker det är märkvärdigt. Men om man stannar till med en husvagn bak tror alla att man campar. Och då träder vän av ordning fram inom två minuter. Varför är det så?  I Norge t.ex. en gång skulle vi gå in på en vägkrog och kasta i oss en kötteplatte för 500 kr. Det fanns bara små parkeringsfickor utanför där det inte gick att komma in med husvagn. Men längs med kanten till en gräsmatta gick det bra. Det stod några andra bilar där också. Vi ställdes oss där och klev ur bilen. Genast kom det en gutt och skrek: Det här är ingen campingplats! Hade han trott att vi skulle stå där bland alla bilarna och campa? Va, är det inte sa jag och såg förvånad ut och gick in och åt. Och en gång när jag var ute och plåtade kyrkor i värmebölja var det samma sak. Det var en trappa upp till kyrkan och nedanför var en stor parkering utan plats för husvagn. Jag ställde ekipaget längs med en grämatta. Eftersom det var varmt, tog jag ut hunden och band fast honom i vagnen och gav honom en skål med vatten. Jag hade redan märkt att en amper dam som cyklat förbi hade stannat och intresserat följde mitt förehavande. Jag tog min kamerautrustning och gick upp mot kyrkan. Då kom det: Det här är ingen campingplats, skrek tanten. Jag struntade i henne. Jag undrar om det är en djupt rotad vana hos folk att bli upprörda över ingenting och samtidigt strunta i det som verkligen är viktigt. 

Mitt första praktikjobb. Södra BB i Stockholm på 50-talet. Jag var på operationsavdelning och jag fick visserligen skriva på tystnadslöfte om vad som hände där, men kanske preskriptionstiden har gått ut nu. Så här gick det till på den tiden. Jag vill varna för att det här är ganska läskig läsning. Jag fick assistera vid många kvinnooperationer och det var inga problem. Men så var det aborterna. På den tiden måste de som ville ha abort gå igenom en lång procedur innan det blev godkänt, varför de flesta aborter utfördes i 12:e veckan, som jag tror var övre gräns. Vid den tidpunkten var fostret en liten människa, åtminstone såg det så ut, fast kanske inte i juridisk/medicinsk mening. Jag vet att läkarna avskydde att utföra dessa aborter. Många gånger, kanske de flesta, när fostret väl var ute, visade det livstecken, rörde sig och pep. Det fick sedan avlivas med en nål som infördes i nacken. Därefter behandlades denna varelse som avfall. I normala fall slängdes den helt enkelt i slasken och därefter vidare ner i avfallsnedkastet till förbränningsugnen. Åtminstone det här året var det inte riktigt normalt. Man skulle nu utföra experiment med moder och barn under ingreppet. Det var forskare där från Tyskland och Amerika. Modern informerades inte. Hon utsattes helt enkelt för ett bedrägeri. Hela förloppet skulle filmas med en kamera inne i kroppen och patienten fick inte sövas på normalt sett, utan blev genom sprutor så pass borta att det var på gränsen och så fort hon visade tecken på att vakna, fick hon en ny spruta. Detta kunde inte utföras i opertionssalen, utan så fort som patienten somnat, lyftes hon kvickt upp på en bårvagn och sullades in på en annan sal, där utrustningen stod. När allt var klart rullades hon tillbaka igen och upp på operationsbordet för att hon inte skulle misstänka något. Ibland var det någon som hade minnesbilder från stunderna mellan sömn och vakenhet och de kunde fråga yrvaket: Har jag varit här hela tiden? Så här såg det ju inte ut. Men de ljög för henne och sa att det hade hon bara drömt. Jag kände ett sånt oändligt medlidande med dessa kvinnor som först fattat ett svårt beslut och sen blev lurade. De flesta var mycket ledsna innan och jag fick trösta och hålla handen och de frågade ibland vad vi gjorde med barnet och jag sa med gråten i halsen: Var inte orolig, det blir väl omhändertaget. Jag mådde illa för jag visste att det skulle göras experiment på dessa foster. De skars i två delar och examinerades noga, varför vet jag inte, och sen slängdes de i papperskorgen. En gång hittade jag ett gammalt foster som någon glömt bort. Det var en förfärlig upplevelse. Det är nu mer än ett halvt sekel sedan men jag glömmer det aldrig. Jag har ofta undrat - var det lagligt på den tiden eller är det kanske fortfarande lagligt? I mina ögon var det vidrigt. 

Om X-trafik tycker jag. Alltid glada och vänliga chaufförer och trevliga medressenärer. Gnällig som jag är ska jag berätta om de enda undantagen. Jag åkte buss 100 mellan Söderhamn och Bollnäs. En mycket bra linje som går varje timme alla dagar. Jag brukar gå av vid Rehnbron men första gången var jag inte säker på om bussen stannade där. Jag visste att det inte fanns någon hållplats där åt andra hållet och jag ville veta när jag skulle trycka. När jag klev på bussen utspann sig följande samtal mellan mig och chauffören:

Jag: Kan man gå av på Rehnbron? 

Chauffören: Du får väl gå av var du vill.

Jag: Ja, men jag vet inte om bussen stannar där.

Chauffören: Den stannar väl på hållplatserna.

Jag: Ja, men jag vet inte var hålplatserna ligger.

Chauffören: De ligger väl där de alltid har legat. 

Jag går till min plats och börjar stilla gråta.

En annan gång. Det är ganska vanligt att det inte lyser där nästa hållplats ska stå eller också att det visar fel hållplats. Det kanske har blivit bättre med de nya bussarna. Ingen ropar heller ut hållplatserna. Därför kan det var omöjligt att veta var man ska gå av, åtminstone om man aldrig åkt där förut eller om det är mörkt ute. Så en gång i min vilsenhet frågade jag chauffören: Vad heter nästa hållplats? Jag fick det upplysande svaret: Det kan väl inte jag veta. Jag har 2500 hållplatser att hålla reda på. 

Jag vill understryka att det där var undantag. Tack alla TREVLIGA chaufförer som skrattar och säger hej när man kliver på!



Senaste kommentarer

27.07 | 16:42

Du skriver så himla bra, tycker verkligen om dina dikter, kram

...
13.11 | 15:53

Wow det hade jag inte sett innan, måste ha varit intressant att träffa henne

...
04.05 | 11:31

Åh vilken fin bild, på Klara som äter glasd i fin tallrik....det är sommar det

...
05.04 | 00:55

Vet inte om du fått mitt svar. Maila gärna på missen.bohman@gmail.com.

...