Tankar och sånt

Var går gränsen mellan människa och sopa?

Mitt första praktikjobb. Södra BB i Stockholm på 50-talet. Jag var på operationsavdelning och jag fick visserligen skriva på tystnadslöfte om vad som hände där, men kanske preskriptionstiden har gått ut nu. Så här gick det till på den tiden. Jag vill varna för att det här är ganska läskig läsning. Jag fick assistera vid många kvinnooperationer och det var inga problem. Men så var det aborterna. På den tiden måste de som ville ha abort gå igenom en lång procedur innan det blev godkänt, varför de flesta aborter utfördes i 12:e veckan, som jag tror var övre gräns. Vid den tidpunkten var fostret en liten människa, åtminstone såg det så ut, fast kanske inte i juridisk/medicinsk mening. Jag vet att läkarna avskydde att utföra dessa aborter. Många gånger, kanske de flesta, när fostret väl var ute, visade det livstecken, rörde sig och pep. Det fick sedan avlivas med en nål som infördes i nacken. Därefter behandlades denna varelse som avfall. I normala fall slängdes den helt enkelt i slasken och därefter vidare ner i avfallsnedkastet till förbränningsugnen. Åtminstone det här året var det inte riktigt normalt. Man skulle nu utföra experiment med moder och barn under ingreppet. Det var forskare där från Tyskland och Amerika. Modern informerades inte. Hon utsattes helt enkelt för ett bedrägeri. Hela förloppet skulle filmas med en kamera inne i kroppen och patienten fick inte sövas på normalt sett, utan blev genom sprutor så pass borta att det var på gränsen och så fort hon visade tecken på att vakna, fick hon en ny spruta. Detta kunde inte utföras i opertionssalen, utan så fort som patienten somnat, lyftes hon kvickt upp på en bårvagn och sullades in på en annan sal, där utrustningen stod. När allt var klart rullades hon tillbaka igen och upp på operationsbordet för att hon inte skulle misstänka något. Ibland var det någon som hade minnesbilder från stunderna mellan sömn och vakenhet och de kunde fråga yrvaket: Har jag varit här hela tiden? Så här såg det ju inte ut. Men de ljög för henne och sa att det hade hon bara drömt. Jag kände ett sånt oändligt medlidande med dessa kvinnor som först fattat ett svårt beslut och sen blev lurade. De flesta var mycket ledsna innan och jag fick trösta och hålla handen och de frågade ibland vad vi gjorde med barnet och jag sa med gråten i halsen: Var inte orolig, det blir väl omhändertaget. Jag mådde illa för jag visste att det skulle göras experiment på dessa foster. De skars i två delar och examinerades noga, varför vet jag inte, och sen slängdes de i papperskorgen. En gång hittade jag ett gammalt foster som någon glömt bort. Det var en förfärlig upplevelse. Det är nu mer än ett halvt sekel sedan men jag glömmer det aldrig. Jag har ofta undrat - var det lagligt på den tiden eller är det kanske fortfarande lagligt? I mina ögon var det vidrigt. 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Lena | Svar 03.08.2012 10.09

Oooh my God.....ord saknas, att du fått gå och bära på allt detta i alla år....Det kan väl inte ha varit lagligt heller....Groteskt var ordet.....

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

27.07 | 16:42

Du skriver så himla bra, tycker verkligen om dina dikter, kram

...
13.11 | 15:53

Wow det hade jag inte sett innan, måste ha varit intressant att träffa henne

...
04.05 | 11:31

Åh vilken fin bild, på Klara som äter glasd i fin tallrik....det är sommar det

...
05.04 | 00:55

Vet inte om du fått mitt svar. Maila gärna på missen.bohman@gmail.com.

...
Du gillar den här sidan